I söndags kväll kom den här rackaren på visit. Jag vet inte så mycket mer om Australiens insekter än att det finns ett par relativt otrevliga spindlar som håller till i Sydneyområdet och som man bör se upp för. Det här var dock bara ett ganska litet exemplar av en Huntsman Spider, enligt ryktet ofarlig, men det händer liksom nåt med djur när dom kommer upp i en viss storlek - dom får liksom en egen personlighet. Jag har haft en spindel på bilrutan tidigare som var ungefär stor som en hand med utsträckta fingrar. Just den här var bara något större än en svensk långbensspindel, kanske 8 cm, fast med ordentliga benmuskler och mörkt hår.
Jag blev inkallad från trädgården för att så att säga "ta hand om den" och kände mig ganska kaxig där i mina grova jobbarhandskar.
Närmade mig långsamt smygande, inte helt olikt en jagande tiger och tyckte jag hade koll på läget.
Spindeln satt snällt och väntade på att bli infångad. Spänningen var tryckande. Tystnaden var total.
Det var egentligen inte Mr Huntsmans överraskande motattack med ett aggressivt distanshopp som chockade mig så mycket som J's ångestladdade skrik - som hämtat från en Alienfilm och mitt liv passerade revy. Jag tappade initiativet för ett ögonblick.
När jag hade försäkrat mig om att vi alla överlevt och pulsen var tillbaka i arbetsläge gjorte jag ett försök till att få ut den lille kraken. Han var formodligen lika vettskrämd som oss och den har gången gick det mycket smidigare. Vi får väl se om han kommer tillbaka igen med sina betydligt större och farligare släktingar...
Det är minsann ett dramatiskt liv här i civilisationens utkanter och med vildmarken i Royal National Park runt knuten. Bör väl även nämna att vi har 2 possums som hyresgäster i trädgårdens stora klätterträd, ett tiotal Rainbow Lorrikeets tittar förbi med jämna mellanrum och hundratals småödlor brukar sola sig i området runt trappen på framsidan. Det borde i sin tur betyda att det är ont om orm. Det är mycket bra.